innerst.gif (6498 bytes)

tankar som snurrat fram å tillbaka i mitt huvud och resulterat i mer eller mindre patetiska dikt-liknande saker
Rak höger i solarplexus
En tanke blir till ett hårt slag
plötsligt finns ingen morgondag
Att höra förlåt ingen hjälper
ordet vänner bara stjälper

En tanke blir ett hårt slag
men snälla stanna ännu ett tag
För även om det du säger får mig att vilja gå upp i rök
vill jag inget hellre än att göra ett andra försök

En tanke blir ett hårt slag
men om jag lovar att du ska slippa mitt klag
Kan du inte stanna lite till då
Snälla, vad du än gör, du får inte gå!

En tanke blir ett hårt slag
du plågar mig utan att bryta mot någon lag
Sakta men säkert du river mig mitt i tu
men det finns bara en och det är du

En tanke blir ett hårt slag
hur kan bilden av vår kärlek plötsligt vara så vag?
Allt som var självklart suddas plötsligt ut
hur kan du ens påstå att allt skulle vara slut?

En tanke blir ett hårt slag
varför känner du inte som jag?
Så mycket mer jag vill säha men inte hinner
du går ut ur mitt liv o bara försvinner...

Schyyy, lyssna...
Orättvist! vill jag till världen skrika
för gårdagen och morgondagen är inte alltid lika
Det som var rätt kan plötsligt bli meningslöst & vitt
allt bara för att hjärtat sagt sitt

Det river i mig, det skrämmer så att jag skakar
samtidigt som tiden oupphörligen över mig vakar
Timmarna som tidigare var spännande och långa
känns nu hotande och alldeles för trånga

Varje sekund förkunnar att nu får det snart vara slut
ingen ro utan ett riktigt beslut
Tankarna virvlar, vänder och vrider
jämför och väger olika tider.

Det går snabbare och snabbare, till slut för fort
beslutet känns omöjligt och alldeles för stort
Alla känslor, uttalade meningar & tankar på bröstet trycker
har till slut ingen kontroll över vad hjärnan tycker.

Och även om jag sitter alldeles stilla
känns det som om jag när som helt kommer att trilla
undrar om jag någonsin ska sluta falla
samtidigt som jag hör en tyst röst kalla

En svag och ynklig stämma
som dock borde får bestämma
ingen vidare trygghet och tröst
men det är ändå mitt hjärtas röst...


Game Over

Jag vill vara arg och sur
bygga en ogenomtränglig mur
Jag vill att det ska tära och svida
för varför är det bara jag som ska lida?

Gud vad jag hatar din rynkade panna
rösten som hävdar att mina ord inte är sanna
Din blick som klandrar och skriker
huvudskakningen som tycker att jag sviker

För att inte tala om dina djupa suckar
den uteblivna uppmärksamheten som med mitt innersta muckar
Din nonchalanta attityd och egocentriska stil
avståndet oss emellan som i rasande tempo växer till mil

Smakar på ditt namn och känner hur hatet inom mig gror
Det har gått så långt att jag nu endast på det förut otänkbara tror
Med det jag en gång älskade står jag nu inte ut
Det är över, game over, så fruktansvärt slut!!


Hatar dig, älskling.

Hur kan en människa stå still trots att hon fortsätter gå
vara nertryckt i marken men ändå stå på tå
Hur kan man säga "det är ok" när någon krossar ens hjärta
slå en hjälplös stackare utan att själv känna smärta

Hur kan en person som kräver att få veta sanningen tänka "snälla ljug"
en proppmätt människa efter mat känna ett sug
Hur kan en förlorare tänka "otroligt, jag vann"
en sinnessjuk dröm helt plötsligt visa sig vara sann

Hur kan en människa vara tyst men ändå sjunga en sång
men framför allt, hur kan man hata och älska nån på samma gång?!

Logiskt
-"Jag älskar dig", sa du
och såg mig som inget sett mig förut
-"Å jag älskar dig", svarade jag
samtidigt som jag reste mig, gick i väg
och ledsen i ögat drämde igen dörren efter mig.